Spånga radio

SPÅNGA I SVENSK RADIOHISTORIA

Ur tidningen Spånga Bygden nr 23 september 1987

av Sixten Källberg

I Amerika fanns 1922 ett flertal radiostationer i full verksamhet. I Europa började British Broadcasting med ordnade sändningar 1923, och i Sverige igångsatte på hösten samma år Telegrafstyrelsen försökssändningar – dels i Stockholm, och i mindre skala i Göteborg och Boden.

Ett år senare bildades Aktiebolaget Radiotjänst, som 1 januari 1925 startade sin verksamhet med tre relativt svaga sändarstationer, placerades Stockholm, Göteborg och Malmö, och senare även i Sundsvall, Boden och Karlsborg.

1926 blev det Östersund med omnejd, som skulle få höra radio, och

Året därpå var turen kommen till mellersta Sverige med Motala, som med sina 30 kW antenneffekt under en tidsperiod var Europas starkaste station.

1928 var det dags att förbättra mottagningsförhållandena på den tättbefolkade Skåneslätten. I Danmark befarade man emellertid, att en utbyggnad av Malmö-stationen skulle "totalt ödelägga den danska rundradion....".

Man valde därför, att bygga en helt ny station, så långt bort från Köpenhamnsom det var möjligt. Det blev Hörby.

Under dessa år hade också Göteborg och Sundsvall utrustats med modernare och starkare sändare.

Men Radiotjänst var inte ensamma i etern. Ett flertal privata sändarstationer dök upp på olika platser i landet - men de drevs enligt regler som fastställts av Radiotjänst. Falun började redan 1924 med egna radiosändningar.

Fem år senare fanns 23 liknande sk rundradiostationer. Telegrafverket kom sedan att lösa in samtliga.

Men vad hände i Stockholm.....?

Verksamheten var här förlagd till en enkel studio vid Malmskillnadsgatan, med två kontorsrum och ett mycket trångt förstärkarrum. Så småningom kunde man

 flytta till Kungsgatan 8, dar man fick disponera två åkningar.

I december 1928 föreslog Telegrafstyrelsen Kungl. Maj:t, att rundradiostationen i Stockholm med sina 11/2  kW antenneffekt skulle ersättas med en ny station,  som skulle få en effekt av ej mindre än 50 kW. Den blev i verkligheten 55 kW.

Den nya storstationen i Stockholm kunde av utrymmesskäl inte placeras i Telegrafstyrelsens byggnad vid Brunkebergstorg, på vilken det f ö inte heller var möjligt att sätta upp så höga antennmaster som erfordrades. Man skulle därför placera stationen utanför stan. För att få största möjliga räckvidd inåt landet borde den förläggas så långt västerut som möjligt, utan att försämra mottagningsmöjligheterna i själva stan. Det blev ju som vi vet på Järvafältets mark söder om Spånga kyrka, där Spånga idrottsplats nu breder ut sig.

Kostnaden för den nya sändarstationen uppgick till 1,3 miljoner kronor. En fantastisk summa på den tiden.

( cirka 30 miljoner i 2003 år penningvärde enl. webmasterns tillägg )

Ritningen till stationshuset hade gjorts av arkitekten Carl Åkerblad och antennmasterna konstruerats av professor Henrik Kreüger och levererats från A.B.Lindholm-Motala. Radioutrustningen inköptes från  Marconi  Wireless Telegraph Co. Ansvarig för byggnationen var ingenjören vid Telegrafverkets Radiobyrå Ernst Magnusson.

I december 1929 blev stationshuset klart, masterna något tidigare.

Den 18 m höga masten vid Brunkebergstorg hade alltså i Spånga ersatts med en ca 300 m lång antennlina, placerad mellan två jättehöga master den ena 150 m hög, den andra 4 m kortare, beroende på nivåskillnad i markplanet.

Masterna skulle tåla ett sidotryck på 8 ton. Avståndet mellan de fyra

benen på varje mast var 22 m, och varje ben  förankrat i en 6 m djup betongpelare.

Benen restes sektionsvis, den första 40 m hög med hjälp av en hjälpmast i mitten. De följande sektionerna var 15 m höga.

Med hänsyn till de närliggande flygfälten Bromma och Barkarby, placerades ljusfyrar i toppen på masterna - fast rött ljus på den norra närmast kyrkan, och roterande

vitt ljus på den södra. Toppytan var som ett litet rum 3x3 m, och telefon  fanns installerad där uppe.

En högspänningsledning på 22000 volt hade framdragits från transformatorstationen i Norrviken. Programmen som skulle sändas kom från stan via separat telefonledning i jordkabel.

Anläggningen blev klar 1930. Under de fem år som följde var Spånga den starkaste radiostationen i landet men blev sedan överträffad av Motala.

Spånga förblev en lokalsändarstation, medan Motala blev rikssändarstation.

Vi äldre minns ju hur hallåmannens påannonsering inleddes

med orden,.... STOCKHOLM - MOTALA ..... 

HAN VAR MED FRÅN BÖRJAN.....

Uppe vid Norrskensbacken bor 85-Arige Albert Edvardsson med sin maka. Villan är en av de första som uppfördes på denna del av Solhöjden.

Till Spånga kom han vid årsskiftet 1929-30 för att vara med om den

tekniska installationen vid radioanläggningen. Han hade tidigare varit med om att bygga stationerna i Göteborg och Hörby.

Så här berättar Albert.....

- Vid min ankomst till Spånga hade attiraljerna redan anlänt, ett 100-tal stora, kraftiga trälådor från Marconi i England. För att skydda alla dessa numrerade lådor hade man uppfört ett stort träskjul, som senare revs. Det tog åtminstone ett halvår innan vi fått alla grejorna på plats så att vi kunde provköra anläggningen. Det var inte så vanligt i Sverige att bygga stora radiostationer.

Sändarens effekt var ju 55 kW, men det innebär, att den måste matas med cirka 100 kW. Det gick bort mycket i hela hanteringen, som den stora kylanläggningen exempelvis. Man hade inga små datachips på den tiden, utan ljudet måste förstärkas steg för steg i ett antal förstärkarrör. Dessa bestod av en kopparanod för

10000 volt likström, som alstrade mycket hög värme. Kylvatten måste därför oavbrutet cirkulera omkring anoden, och det åtgick naturligtvis mycket elenergi för nedkylningen av detta vatten.

Det fanns 16 stycken sådana mer än halvmeterhöga radiorör. Ett 10-tal mindre fanns också, vilka var enbart luftkylda.

De stora kokspannorna för uppvärmning av lokalerna kom sällan till användning. Den avgivande värmen från kylvattnet var oftast tillräckligt.

Kylanläggningen var inrymd i källarplanet. Stora huvudplanet innehöll åtta sändarstativ, stort kontorsrum, arbetsrum för service, reservbatterier för nödbelysning vid strömavbrott, lunchrum, ställverk för brytare och säkringar, samt maskinhall för alla dessa omformare för likström till förstärkarna.

I en övervakning hade vi arbetsbänkar etc. Närmast ingången på huvudplanet fanns förstås det viktiga kontrollbordet, som alltid var bemannat och där man kollade att allting fungerade.

Linjeingenjören var chef för anläggningen, och närmast honom en linjemästare. Dessutom fanns en kvinnlig sekreterare.

Vi arbetade i treskift, från 6.00 till 20.00 Men det var ju inte bara i huvudbyggnaden som saker och ting hände...... jag har nog klättrat att hundratal gånger upp i de höga masterna. En stege var inbyggd utmed ena mastbenet. Det fanns visserligen

en liten eldriven hiss, men den användes mest för materialtransport. Den var inte heller alltid inkopplad, och hissfärden tog åtta minuter.

Jag har aldrig varit höjdrädd. Hisskorgen kunde kopplas ifrån däruppe och maskineriet användas för hanteringen av själva antennlinan, som ibland togs ned för kontroll.

Förbindelsen mellan antenn och markplanet utgjordes av tre kablar, som var anslutna vid antennens mitt och hängde ned fritt i luften. Dessa linor kunde också via en 3-fas transformator användas för uppvärmning av antennen vid ev. isbildning

I orostider är det av största betydelse att radiomediet fungerar.

Under de senaste krigsåren var Albert Edvardsson och hans

arbetskollegor befriade från militärtjänst i fält för engagemanget

vid sin ordinarie arbetsplats, där personal di även måste finnas nattetid.

Området var omgärdat av taggtrådsstängsel, och militärbevakat av 10-20 man. Dessa inhystes första tiden i källarplanet, men det uppfördes senare för deras räkning en separata byggnad i närheten – den s k "röda stugan".

Radiostationen drabbades egentligen aldrig av några allvarliga driftsavbrott med undantag för ett åsknedslag 1958. Transformatorer och oljeströmbrytare skadades, och det blev omfattande sotskador. Som väl var fanns det fortfarande en liten reservsändare i Stockholm. som då fick rycka in.

Radiostationen i Spånga var i bruk under 25 år, och signifikativt för bygden under denna tid var just de höga antennmasterna och ljusskenet från den ena fyren, som efter mörkrets inbrott, med jämna tidsintervall svepte över landskapet.

När Nacka sändaren med sina 200 kW togs i bruk flyttades de båda

Spånga-masterna, och tjänstgjorde under några ar som radiolänkar mellan Västervik och Gotland.

När verksamheten upphört i Spånga utnyttjades lokalen tillsammans med "röda stugan" for småsändare, t ex for meteorologerna. För detta ändamål placerade man ut ett antal mindre master på gärdet.

Men allt detta är ju nu också borta, och på området har vi fått en av

Stockholms största idrottsanläggningar.

Arbetsstyrkan vid Spånga radiostation omfattade ca 12 personer.

Många av dessa har gått ur tiden. Några deltog aktivt inom kommunens olika verksamheter.

I Telegrafverkets förteckning över personal vid rundradiostationer

för år 1936 upptas för Spånga följande personer:

Olsson, Victor Emanuel            född  24/4 1896

Frid, Per Gösta                           20/11 1906

Koch, Axel Theodor                      11/4   1889

Magnusson, Karl Gustaf                  26/2   1893

Sandahl, Arthur                           22/4  1900

Edvardsson, Albert Josef            10/9  1902

Granath, Helge Ivan Emanuel           4/7    1895

Frick, Nils                                   28/4  1897

Olsson, Ture Göte                       7/10  1907

Andersson, Johan Emil                6/5    1887

Lorentzo, Carl Thure                            12/3  1909

Lundgren, Else Linnea (Brebäck)      28/9  1907

Litteratur:

Radiotjänst, Ivar Harrie  1929

Handbok om Telegrafverket 1933

Telefon och telegraf i Sverige   1935

Svenska Telegrafverket Del V:II 1974