Solhems brandkår

SOLHEMS BRANDKÅR

av OLLE VIDERUD

"Det var i början av Januari 1913. En morgon väcktes samhället av en kraftig knall som skakade de närmaste villorna. Några sekunder senare hördes utdragna bölanden av signalhorn. Det är nog något slags signaler om eldsvåda! Här måste nog alla hjälpa till när det brinner.

Reaktionen var kanske naiv, men sann. Men vad vet en ny- kommen Stockholmare om brandväsendet i ett samhälle av Solhems typ? En stund senare stod jag vid brandplatsen.

Gnistor och rök bolmade mot den grå morgon himlen.

Brandsprutor fördes fram, slangar lades ut. Pumpar sattes igång av kraftiga armar. Vattenlangningskedjor ställdes upp. Brandstegar och brandhakar kommo i bruk.

Räddningsarbetet var i full gång.

För mig, nykomling, såg det ut som om man aldrig gjort annat i Solhem än släckt eldsvådor. Ett behärskat lugn syntes råda inför den tragedi som utspelades. Så var allt över för den gången och jag hade gjort min första bekantskap med Solhems Brandkår."

Så berättar Magister J.W. Gabrielsson i en artikel i Jubileumsskriften "SOLHEMS BRANDKÅR 10 ÅR" från 1935 där han ger sina intryck från en dramatisk händelse 22 år tidigare.

Den brandkår det här talas om var den första brandkåren i egentlig mening som fanns i Solhem, nämligen den Allmänna Brandkåren. Något ordnat brandförsvar fanns inte i Spånga tidigare. De enda åtgärder som vidtagits var att man år 1845 införskaffat handsprutor till kyrkan, sockenmagasinet, fattighuset och "präst- bolet".

Den s k allmänna brandkåren bestod av 150 man, därav 12 befäl, som enligt reglementen skulle övas två gånger per år. Alla brandmän var uttagna för en tid av fyra år och rekryterades från samhällets manliga arbetsföra personer mellan 20 och 50 år.

Solhem uppdelades i fem larmdistrikt och på sju olika strategiska platser i samhället utplacerades brandlurar genom vilka brandmännen kunde larmas via särskilda signaler. De ovannämnda "övningarna" som skulle hållas två gånger per år var lugna tillställningar och bestod huvudsakligen i att alla brandmän samlades vid sprut- huset och ropades upp, varefter man gjorde enklare genomgång av slangar och sprutor. De brandmän som eventuellt inte kom till dessa övningar kunde senare invänta böter.

Brandkårens materiel bestod huvudsakligen av tre drag- bara brandsprutor, A, B och C-sprutan, som tillsammans med några mindre slangkärror förvarades i det s k Spruthuset, en föregångare till Solhems Brandstation, och som uppfördes vid dåvarande Trädgårdsvägen enligt ritning av arkitekt Nils Loven, daterad den 16 augusti 1909.

De tre sprutorna kunde dras för handkraft men spändes lämpligen efter första bästa häst som kunde uppbringas vid brandlarm. Brandmännen saknade uniformer och deras enda beteckning utgjordes av handmålade brickor som visade vilken spruta man tillhörde.

Det brann inte särskilt ofta i Solhem på den här tiden, men åtminstone två bränder har gått till historien: Den tragiska branden på dåvarande Vintergatan (nuvarande korsningen Solhemsv/Solhagav) där en person innebrändes och eldsvådan vid Renstigen.

Vid det senare tillfället hade brandkåren efter att ha räddat en villa från elden återvänt till Spruthuset, för att nästa dag finna att villan hade brunnit ned!

Det var nämligen så att man inte riktigt hade tänkt på återantändningsrisken och senare på natten då brand- kåren farit hem tog elden ny fart och villan totalför- stördes .

Texten ur en artikel i Spångabygden nr 12 november 1984